Lite ledsen i ögat kan man ju bli ibland.. men det här var jag inte beredd på alls...
Jonas och Daniel har varit ett otroligt stöd.. så jag måste säga att jag ångrar ingenting att jag har berättat för dom, vet inte vad jag skulle ha gjort om jag inte hade sagt något till någon..
Mamma vet ju och hon har ju också verkligen varit där.


Men det är någon annan som varit där till 100% och jag är så otroligt tacksam för det! Jag vet inte hur jag skulle ha klarat det annars.. Ringer, skickar sms, frågar hur jag mår, om jag har sovit ordentligt om natten, och säger att om det är någonting så är det bara att höra av mig.. Denna människa är helt fantastisk! Vad ska jag göra när det är över? När denna underbara människa fortsätter med sitt liv och gått ut ur kapitlet från mitt liv? Vill inte ens tänka på det.. Har aldrig varit med om detta stöd, har aldrig fått detta från någon annan än mamma.. Så ibland vet jag inte hur jag ska handskas med det men behöver inte fundera länge till personen gör det lätt för mig..
Tack att det finns sådana här underara människor! Man behöver dom ibland, även om man skulle vilja stoppa ner dom i fickan och behålla dom för alltid..
Önskar dock att människan varit här idag.. Jag vet inte varför men vid 10-tiden idag så ringde jag mamma, men vi pratade inte så länge, bara i någon minut för jag skulle se om min msn funkade för jag fick inte hennes medelande innan.. Men så fort vi lagt på så bara rullade tårarna, och det kom mååånga.. Antagligen är det tryket och att jag varit så spänd på sista veckan nu.. Och allt kom på en gång, tack för att Jonas satt bredvid mig och visste exakt vad det handlade om.. och tack för att det inte var någon annan i klassrummet just då heller..
Efter ett tag torkade jag bort tårarna, sa till mig själv att det hjälper inte att gå hem och det sa Jonas också precis när jag tänkt det. Så jag ryckte upp mig och fortsatte sitta kvar skoltiden ut..
Nu ska jag gå och sova en stund då jag somnade vid fyra-tiden inatt..

Ciao